Vår plats i Frankrike

Symbologik

 

utbildningar för dig som arbetar med människor

 

 

Peyriac de Mer

En flik av paradiset

 

 

Min by, Peyriac de Mer, ligger mycket vackert intill étanger, grunda saltvattensjöar. Dit driver vattnet in i från havet och snart tillbaka igen. De två starkaste vindarna, Le Marin och La Tramontane, föser in eller ut vattnet. Det är mycket salt, saltare än i havet eftersom vatten avdunstar, men inte saltet.

 

Vi är kring tusen invånare i byn. De flesta arbetar med vin. Jorden är dålig. Den går endast att använda till vin- och till olivodling.

Peyriac de Mer ligger i Lejonbukten nittio mil söder om Paris, åtta mil från den spanska gränsen.

 

Här talas tre franska språk. Först den sydfranska dialekten, även "patois", som också är en dialekt, men synnerligen svårbegriplig för utombys. Occitan = langue d´oc talas också. Det var det västliga vardagslatinet med surrande tungspets-R. Det är ett gammalt språk, som romarna förde med sej och som talades och användes av trubadurerna i deras dikter och i deras sånger.

 

De flesta husen har tre våningar, står tätt intill varandra, som svenska mjölkkartonger. Oftast kliver man in direkt i köket. Sovrummen ligger i de övre våningarna.

 

Länge undrade jag över vad man skulle använda de gamla metallbågarna till ute vid gatan. Jo. De är fotskrapor. Förr, när de kom hem från vinfälten, skrapade de av den värsta leran från skorna därute, innan de klev in i köket. Nu finns bågarna kvar, som märkliga minnen från förr. Där finns även järnringar direkt på väggarna utanför entrédörren. Där band de sin häst eller sin åsna.

Några åsnor används inte mer och hästarna rider man på för motion och nöje.

 

Alla hus har fönsterluckor. På vintern är de stängda för att hålla kylan ute. På sommaren för att hålla värmen där utanför.

 

När jag var nyinflyttad i Peyriac de Mer, trodde jag att många hus var obebodda, eftersom fönsterluckorna är stängda. Jag fortsätter att vara svensk. Jag har alltid mina fönsterluckor öppna.

 

Det blir redigt varmt i juli och i augusti. Då snurrar våra takfläktar och tjänar pengar till elbolaget EDF. Det blir aldrig riktigt kallt under de månader, som kallas för vinter.

Under mina år i byn, har jag sett snö tre gånger. Snön ligger kvar några timmar och fotograferas flitigt. Vi kan, under det som kallas vinter, någon sällsynt gång få vara med om frost på efternätterna och om mornarna.

 

Vi har trehundra soldagar per år.

Det är ont om regn. Det har växtligheten måst lära sej. Den har skaffat sej extra långa rötter, som söker rätt på fuktighet.

 

När det äntligen regnar, regnar det med besked. Vattnet vältrar sej, som mäktiga floder i rännstenarna, vrålkissar ur stuprännorna, kastar sej som Niagaror från taken, samlar ihop sej som en Canal du Midi och späder ut det salta étangvattnet.

 

Den minsta och innersta étangen, Le Doul, är saltast. Den är omskriven i många resehandböcker, dels för sin märkliga skönhet, dels för sitt undergörande vatten.

Där finns några alger, som sägs bota otäck värk, svåra eksem, reumatism och annat elakt. Vattnet i Le Doul är nästan lika salt, som i Döda Havet. Man flyter som vinkorkar.

När man badat i Le Doul, skall man försöka att vänta med att duscha, så att algerna och saltet kan hinna med att göra susen.

Ett gäng i byn badar alltid där på nyårsdagens morgon! Huga, så ruskigt. Då är vattnet mycket svalt.

 

 

 

 

Texten är skriven av Ulla Forshell i februari 2002. Ulla är en svensk kvinna som nu har bott i byn i mer än tjugo år.

 

Copyright © Symbologik